Leif Hellgren – den engagerade idrottsledaren och idrottshistorikern avled den 11 februari

In memorium
Leif Hellgren – den engagerade spjutkastaren, idrottsledaren och idrottshistorikern

av Ivar Söderlind

Vår gode vän och idrottskamrat Leif Hellgren avled vid 76 års ålder den 11 februari 2011 efter att i flera år varit drabbad av Parkinsons sjukdom. Leif var född och uppväxt i Degerbyn några kilometer utanför Skellefteå den 1 januari 1935. Redan i unga år var han en mångsysslare i idrott och prövade med framgång på fotboll, handboll, bordtennis, brottning och inte minst friidrott.

Började med friidrott som 13-åring
Det var som trettonåring, vid andra skolåret på läroverket i Skellefteå 1948, som han fick upp ögonen för friidrott. I tävlingsdebuten vid skol-DM i Skelleftehamn samma år vann han de fyra grenar han deltog i: 60m, höjd, längd och kast. Hans friidrottsambitioner ökade nu och han började träna med hemmagjorda spjut. Året därpå började han tävla för Skellefteå AIK i både friidrott och fotboll. Som 15-åring deltog han i AIK:s pojklag, juniorlag och någon gång även B-lag i fotboll och gjorde 45 (!) tävlingar i friidrott från tidigt på våren till sent på hösten. Leif har berättat att allt var mycket idylliskt och amatörbetonat på den tiden. Någon friidrottsinstruktör fanns inte tillhands utan han tränade ensam bakom grannens ladugård hemma i byn. Någon gång kunde det bli litet idrottstips av klubbens gode femkampare och senare landslagsman i spjut Gullbrand Sjöström (personrekord 74.64). Efter 1950 lade Leif fotbollsskorna på hyllan och under kommande år gick det bra i såväl diskus, spjut, längdhopp som häcklöpning. I kamp med Sveriges bästa ungdomar blev det segrar och goda placeringar vid Bosöspelen. Vid Skolungdomens tävlingar på Stockholms Stadion 1954 dominerade Leif samtliga kastgrenar för pojkar A med segrar i spjut och diskus och andraplats i kula.

Stora framgångar
Efter studentexamen 1955 blev det militärtjänstgöring på I20 i Umeå med begränsade träningsmöjligheter. Leif kvalificerade sig ändå till juniorlandslaget där han vid tävlingar i Trondheim på hösten 1955 blev tvåa och bäste svensk i spjut med 61.10. Under studierna till gymnastikdirektör vid GCI i Stockholm 1956-1957 stod Leif idrottsmässigt stilla efter att ha skadats i en fotled i samband med en handbollsmatch. Efter examen 1958 kom Leif igång bra med träningen på hemmaplan i Skellefteå. Vid SM överraskade han med att bli SM-tvåa efter svenske rekordhållaren och 80-meterskastaren Knut ”Favör” Fredriksson. Leif kastade storfina 72.10 med ytterligare två kast över 70 meter och ”persade” med över fem meter. Därmed hade han kvalificerat sig till Europamästerskapen i Stockholm i slutet av augusti Efter att i kvaltävlingen ha kastat 67.90 blev det i finalomgången blygsamma 62.37 och en slutlig 14.e plats. I Finnkampen i Helsingfors en månad senare blev Leif fyra och bäste svensk med 67.81.

Skadad i kastarmen
I en armbrytningsmatch mot sin yngre bror våren 1959 skadade Leif höger armbåge vilket medförde operation och minskad rörlighet i kastarmen. Efter två förlorade år 1959 och 1960 stod han de kommande åren och stampade på 60-67 meter. De två sista åren med rejäl träning 1964 och 1965 blev årsbästa 69.53 och 69.71 trots armproblemen och en efterhängsen ljumskskada.

Tränaren och friidrottsledaren
Med början hösten 1958 började Leif ägna allt mer tid åt att instruera ungdomar i sin spjutskola. Det största namnet var Lennart Hedmark, som under 1960-talet blev svensk mästare i spjut och senare världsstjärna i tiokamp (EM-tvåa 1971). Leif kom sedan under drygt 40 år, fram till att han drabbades av sin sjukdom, att engagera sig som tränare och ledare. I stort sett varje lördag under sommarhalvåret arrangerade han kasttävlingar, instruerade alla intresserade kastare och tränade och tävlade själv i något mindre omfattning. Under många år ingick han även i Skellefteå AIK Friidrotts styrelse.

Förutom sitt ledarskap i sin klubb var Leif åren 1966-1998 (under 33 år!) ledamot i Västerbottens Friidrottsförbunds (VFIF:s) styrelse där han med sitt gedigna friidrottskunnande var en stor tillgång. Han var också engagerad i VFIF:s uppföljningsverksamhet och under lång tid ledare vid den årliga Kalottkampen i friidrott.

Idrottshistorikern
År 2001 kom han med i Västerbottens Idrottshistoriska Sällskaps styrelse som han på grund av sin sjukdom tvingades lämna 2008. Leif var vår oumbärlige kontaktperson i Skellefteå och en duktig skribent som skrev idrottshistoriska artiklar till Sällskapets tidskrift ”Visuellt” och till andra idrottshistoriska publikationer.

Vi beundrar Leif, som trots sin allvarliga sjukdom höll humöret upp och följde med vad som hände inom friidrotten och på den idrottshistoriska fronten. Saknaden efter en god vän och sympatisk person är stor.

------

Första sidan