Friidrottsledaren Stieg Sundström avled den 7 mars

Friidrottsledaren Stieg Sundström har avlidit

Min gode vän Stieg Sundström, Järved, – friidrottsledaren, eldsjälen och superadministratören - avled den 7 mars 2009, två veckor innan sin 85-årsdag.

Ideell idrottsledare i 70 år!
Stieg var sedan 1988 kassör i Ångermanlands Friidrottsförbund varav de sista tolv åren både sekreterare och kassör. I unga år var han aktiv i fotboll och friidrott men det är på ledarsidan han har gjort sina stora insatser och det gäller på såväl föreningsplanet som förbundsnivå. Stieg tillhör den unika skara i Sverige som varit engagerad som idéell idrottsledare i 70 år. Han började redan 1939 som ordförande i IFK Luleås ungdomssektion och var under årens lopp verksam i flera föreningar liksom inom Friidrottsförbundet, Fotbollsförbundet och Skidförbundet (backhoppning). Friidrotten låg honom varmast om hjärtat. Förutom sitt starka engagemang i Ångermanlands Friidrottsförbund satt han en tid i Svenska Friidrottsförbundets Ungdomskommitté, var kassör och oumbärlig administratör i Norrlandsregionen i friidrott 1969-2005 samt driftig ordförande i Nord-Sveriges Kalottkommitté i friidrott 1979-2005. Han var i ordets rätta bemärkelse en ideell idrottsledare som aldrig skulle komma på tanken att begära en enda kronas ersättning för sitt omfattande arbete inom idrotten.  

Växte upp under knappa förhållanden
Stieg växte upp i ett arbetarhem i Luleå som äldst av fem bröder under tidvis mycket knappa förhållanden.  Hans far var kommunalarbetare och var ofta arbetslös under de svåra åren på 1930-talet. I sina nedtecknade minnen berättar Stieg att familjen fick hämta vatten i en närbelägen brunn. Den enda uppvärmning som fanns hemma kom från köksspisen och en liten kamin. Tallkottar var ett vanligt bränsle. Stiegs utbildning var sjuårig folkskola och efter avslutad skolgång arbetade han som springpojke.

Vid Norrbottens Järnverk i 32 år
Vid 17 års ålder, mitt under brinnande världskrig, sökte han värvning vid Luleå Luftvärnskår. Där fick han en gedigen utbildning både teoretiskt och praktiskt. Efter andra världskrigets slut 1945 fick han anställning i en grossistfirma och 1950 började han som registrator vid Norrbottens Järnverk i Luleå. Där hade han ansvaret för konstruktionskontorets administrationsavdelning med 4-6 anställda. Stieg berättade ofta om vilket lärorikt och trivsamt arbete han hade under sina 32 år på NJA. År 1982 tog han förtidspension, vilket innebar att han kunde ägna ännu mer tid åt sin älskade familj och även åt idrotten. I mitten av 1980-talet flyttade han med hustru Magda och dottern Christina till Örnsköldsvik där han snabbt etablerade sig som oumbärlig idrottsledare både på föreningsnivå och i Ångermanlands Friidrottsförbund. 

Superadministratör
Jag träffade Stieg för första gången i samband med Norrlandsregionens årsmöte i Örnsköldsvik 1978. Sedan dess har Stieg betytt mycket för mig både inom idrotten och privat. Vi träffades regelbundet och har även haft livlig telefonkontakt under dessa 30 år. Vi har samarbetat i Nord-Sveriges Kalottkommitté och vid Kalottkampen, i Norrlandsregionen, vid konferenser och planeringsmöten, vid stora mästerskap och många andra tävlingar. Han var en virtuos på att ordna konferenser och möten. Det framkom inte minst under de fyrtio år han fixade Norrlandsregionens årsmöten och var kontrollant för Norrlandsmästerskapen. Som överledare för Kalottkampen i 26 år såg han till att allt praktiskt fungerade bl a i kontakterna med aktiva, arrangörer och de övriga nordiska länderna. När jag var tävlingssekreterare för SM i Umeå 1992 och organisationsansvarig för inomhuslandskampen i Umeå 2001 mot Finland och de baltiska länderna var Stieg den förste person jag kontaktade och ville ha med i organisationen. Jag visste att han skulle göra ett bra arbete och dessutom kunde jag lita på honom till 100 procent.

Humoristisk person med ett bullrande skratt
Stieg var en genomhygglig och humoristisk person som hade glimten i ögat. Tillsammans med honom kombinerade vi hårt idrottsarbete med trevlig samvaro. Vid tävlingar, sammankomster, middagar, bastukvällar (Stieg älskade att bada bastu) etc ekade ofta skratten mellan oss idrottsledare . Allra högst hördes Stiegs bullrande skratt. Inte minst vid våra många resor i samband med Kalottkamperna till Island och långt upp i Nord-Norge och Nord-Finland upplevde vi vad verkligt kamratskap och idrottsglädje innebär. Stieg vittnade många gånger om gemenskapen inom idrotten och hur den gett honom vänner för livet. Jag upplevde honom verkligen som en person med hög social kompetens

Saknaden är stor
Den 3 april begravdes Stieg i Arnäs kyrka, Örnsköldsvik. Vi var då ett gäng idrottsledare som vid den stämningsfulla ceremonin tog ett sista farväl av honom tillsammans med hustrun Magda, barnen Björn och Christina, sju barnbarn samt övrig släkt och många vänner. Saknaden och tomrummet efter vår idrottskamrat är stor. Jag talar då inte bara för mig själv utan även för många idrottsledare i Sverige, Nord-Finland och Nord-Norge. 

Umeå den 15 april 2009

Ivar Söderlind