|
De
jobbar ständigt i det tysta och långt i från de stora rubrikerna.
Ändå
är det de idrottsliga eldsjälarna som ser till att verksamheten
fungerar.
VF-sporten bjuder på en artikelserie där några sanna idealister, vana
som de är att alltid finnas bakom kulisserna, hamnar i rampljuset för en
stund. I dag är det friidrottsledaren Ivar
Söderlind som står på tur.
UMEÅ
Han har börjat trappa ner.
Trots det har han styrelseuppdrag som räcker till och blir över.
–
Jag kommer nog aldrig att sluta helt, säger Ivar Söderlind.
61-åringen, ursprungligen från Katrineholm, men uppvuxen i Lycksele är
karaktärstypen för namnet på den här artikelserien. En genuin eldsjäl
med ett mer än brinnande idrottsintresse. Det är inte mer komplicerat än
så. Sedan 1986 har han varit ordförande i Västerbottens
friidrottsförbund. Han har suttit i styrelsen längre än så, sedan 1978.
Men långt
innan, ja, redan i pojkålden hemma i Lycksele föddes det, som han själv
säger, fanatiska idrottsintresset på kolstybben på Norräng.
– Det var liksom naturligt. På den tiden läste jag, eller rättare sagt,
slukade allt jag kunde komma över om idrott. Jag läste Rekordmagasinet
sida upp och sida ner. Klassiska Idrottsbladet kom ut tre gånger i
veckan och de skrev väldigt mycket om friidrott på den tiden och på
kvällarna lyssnade man på Hylands referat på radion.
Intresset ökade
Kanske var det också i drömmarna, läsandes tidningar hemma på
Knaftvägen, som idrottsintresset slog rot på allvar i den söderlindska
kroppen. Och intresset accelererade i takt med att dåtidens stjärnor och
idoler som Bengt ”Benke” Nilsson, Emil Zatopek och Rikard Dahl
imponerade på friidrottsovalerna och gjorde stora ögon på Söderlind och
hans kamrater.
Den egna
aktiva karriären blev inte så långvarig, men han klarade som 17-åring
3,20 i stavhopp med stålstav landandes i sågspån och 1,70 i höjdhopp med
dykstil. Som veteranfriidrottare på 1970- och 80-talet har han noterat
2,56 som bästa tid på sina sexton marathonlopp, gjort milen på 34,40 och
sprungit
3 000 meter hinder på 10,38. Länets
friiidrottsordförande har en gång i tiden varit, nästintill, en atlet på
elitnivå.
Och så sent som för några veckor sedan stötte vann han M60-klassen i
kula i veteran-DM.
– Jag brukar vara med för att det är roligt, säger han och blickar ut
över Umeälven.
Roligt och trevligt
Ivar Söderlind har varvat heltidsarbetet på sociologiska institutionen
på Umeå universitet med allehanda friidrottsuppdrag och det har han
gjort sedan slutet av 1960-talet. Ett tag satt han i 14-15 olika
styrelser. Nu har han bantat ner det till ett tiotal.
Det känns ibland som ett heltidsjobb bara att få ihop alla möten.
– Men det går bra med lite planering, säger Söderlind och skrattar.
Just ord som roligt, trevligt och kamratskap är faktorer som fått honom
att engagera sig så hårt inom friidrotten. Han har egentligen ingen bra
förklaring till varför just han blev eller är en idrottsledare, eller en
eldsjäl om ni så vill.
– Ja, du... varför jag blev ledare, ja, varför blev jag det, säger han
och flackar med en frågande blick ut i rummet innan han hittar orden
trevligt och roligt och att han blev tillfrågad och uppmuntrad av sina
idrottskamrater som ett slags svar på hans engagemang.
Rösten utåt i alla lägen
– Men i grunden är det ju inspirerande att man kan vara med och ge
ungdomar en meningsfull fritid. Jag har inte tagit en krona för det jag
gör... herregud den inställningen finns inte på samma sätt i dag som hos
oss äldre. Statistiken visar att 93 procent av alla idrottsledare i
Västerbotten jobbar ideellt, resterande sju procent får betalt. Det
skulle bli katastrof om alla skulle ha betalt, jag vet inte hur många
miljarder som skulle rinna iväg, säger Söderlind.
I
strålande sol, i regn och rusk brukar universitetsadjunkten vara de
lokala tävlingarnas röst utåt. Det är åtskilliga timmar som Ivar
Söderlind lägger ner på sin roll som tävlingsledare, speaker och många
andra funktionärsuppdrag.
– Jag tycker det är jätteviktigt att små ställen får chans och
uppmuntras att arrangera tävlingar. Och de gör det ju oftast utan att
tjäna ett öre. Jag tycker det är kul och meningsfullt att åka till
Örträsk, Fredrika, Vännäs eller Lycksele.
Blir aldrig less
Snart 40 år i friidrottens tjänst har inte fått honom att ledsna. Han
säger att han numera kan säga nej till vissa uppdrag och att han har
trappat ner på alla sina styrelseuppdrag. Den dagen han helt lägger av
och bara slutar, ja, den lär nog aldrig komma.
– Jag blir aldrig egentligen less på det här, men jag har försökt trappa
ner. Nu har jag gått ner till halvtid i mitt civila arbete och då har
min sambo undrat om jag ska hålla på ännu mer med friidrott, säger han
och skrattar.
Bortsett från själva ordförandeklubban, tävlingsledaransvaret och
speakeruppgifterna runt om i länet så håller han dessutom igång fyra
olika hemsidor och arbetar intensivt med idrottshistorisk forskning.
– Sådant tar ju också tid... men det är ju kul också.
Men han erkänner också att han kan bli riktigt less emellanåt.
– Särskilt när man är ute i världen på några veteranuppdrag och är borta
från hemmet i flera veckor... då vill jag bara hem till fritidshuset i
Örträsk och koppla av, fiska, plocka bär eller svamp och läsa en bra
deckare.
Se där. Det finns annat också. Men eldsjälen brinner mest för friidrott. |
|
|
