Nostalgi om friidrott av Roger Lindström

Nostalgi om friidrott
av Roger Lindström, Norra Västerbotten

Nu när friidrotts-VM i Helsingfors pågår är friidrottsnostalgi ämnet för dagen. Min aktiva karriär var kort men rolig. Jag fick till och med tävla utomlands. Redan i slutet av 60-talet fick jag åka på min första utlandsresa. Målet var Ahlen i Västtyskland. En stad mitt i Ruhr-området, som inte var världens renaste industritrakt.

Den legendariske friidrottsledaren Bertil Ersson
Och redan på den tiden var jag lite strulig av mig. När den legendariske friidrottsledaren Bertil Ersson meddelade att jag skulle få följa blev jag förstås jätteglad. Fast vem tänkte på att det behövdes ett pass? Inte jag i alla fall. Så ute i sista stund skulle jag inte hinna få mitt pass innan bussen avgick från Skellefteå. Så jag fick ordna så att det skickades till Västervik där vi hade ett tävlingsstopp. Och det funkade. Jag var otroligt nöjd när jag hämtade ut mitt pass på polisstationen i Västervik. Hade det inte hunnit dit hade jag skickats hem till Skellefteå med tåg.

Två efteranmälda i Västervik
Friidrottstävlingen i Västervik kommer jag bara ihåg en sak om. När det var dags för diskus läste speakern upp att två deltagare efteranmälts. Ricky Bruch och Stig Marklund. Den ena blev sedermera världsrekordhållare, den andra blev obestridlig veteranklubbmästare i Skellefteå AIK. Det skilde en 30 meter mellan de båda i tävlingen.
Med på den här resan var också en sprinter från USA, Jimmie Hayes. Min bror Lennart hade lärt känna honom under sin studietid i Los Angeles och Jimmie tog chansen att följa med på trippen för att för en billig penning få se lite mer än Skellefteå. Jimmie höll hyfsad klass, just under 11 sekunder på 100 meter.

Bror till Bob Hayes
Men när vi kom till Ahlen hade den lokala tidningen slagit upp Jimmies ankomst väldigt stort. Han presenterades som en yngre bror till OS-mästaren Bob Hayes och som galans stora stjärna. Vilket var helt fel. Men Jimmie tog det med en klackspark, han hade en skön attityd till sitt idrottande. Mitt bästa minne av honom är annars när han var hemma hos oss på Hyttlidgatan och pekade på en stor tavla vi hade av Jesus och frågade min pappa Herman:
­ Är det du som är avporträtterad? Så mycket har jag nog aldrig sett farsan skratta.

Höjdtävling man minns
Tävlingen i Ahlen är annars ihågkommen av två skäl. Kenneth Lundmark höjde sitt personliga rekord från 2,01 till 2,12 i ett enda nafs. Året efter kvalade Kenneth in till i OS i Mexico City. Jag själv hoppade också höjd. Det gick bra tills en nitisk tysk funktionär drog bort hoppmadrassen. Den var för dyrbar för att vi yngre skulle få landa på den. Det var bara det att den hoptryckta sanden under madrassen var stenhård. Och när jag som första hoppare landade tappade jag luften totalt.
Inte så kul när det var några tusen som såg på … Fast madrassen kom tillbaka!

Roger Lindström (som vunnit ett junior-DM i höjd)