Kalottkampsminnen från ledare och aktiva

Kalottminnen

I det följande berättar 12 aktiva/ledare från Sverige och Finland sina bästa minnen från Kalottkamperna genom åren. Texterna är skrivna under perioden 1992-2001. Vi börjar med Matti Virtanens berättelse om Kalottkampen i Luleå 1947.

Besvärlig hemresa från Kalottkampen i Luleå 1947
av Matti Virtanen

Hösten 1947 blev jag uttagen i höjd och Åke Tammelander i slägga som de första deltagarna någonsin från Kajanaland till Nord-Finlands lag i Kalottkampen mot Nord-Sverige. Kalottkampen hölls i Luleå den 13 - 14 september 1947.

Hård kvalificeringstävling

Jag blev uttagen efter en hård kvalificeringstävling. Alla de bästa friidrotttarna i norra Finland var mycket intresserade av Kalottkampen och strävade efter att bli finska representanter. Torsdagen den 11 september reste jag med Åke Tammelander till Uleåborg där vi övernattade. På fredagsmorgonen klockan 9 började vi bussresan med det övriga landslaget. Vi var tillsammans 41 personer, ledare och journalister medräknade. På kvällen vid femtiden åkte vi över gränsen i Haparanda. Där mottogs vi av Norrbottens Idrottsförbunds dåvarande ordförande Hugo Hietala från Övertorneå. Vi var framme i Luleå på kvällen kl 10 lokal tid. 

Krigstiden låg nära

Vi i Finland hade krigstiden ganska nära och mindes bra bestämmelserna för mörkläggningen, köpkort och bristen på alla slags varor. När vi kom till det som ett ljushav skinande Luleå, där skyltfönstren var överfyllda med alla möjliga varor, var det inte underligt att allt det här gjorde ett väldigt intryck på en ung man. Det var min första resa till utlandet, och jag tror inte att någon annan resa senare har gjort ett sådant intryck på mig.

Det var inte lätt att få valuta. Därför måste också jag nöja mig med de fem kronor som den finska lagledningen gav oss aktiva. Men tack vare den utomordentliga svenska gästvänligheten med sina utmärkta måltider och flera gemensamma samlingar, kunde jag med de där femkronorna få någonting av läckerbitarna med mig som hemkomstgåvor.

Tävlingar på vackra Skogsvallen

Tävlingarna började på eftermiddagen på den vackra Skogsvallen. Min gren var alldeles i början. I höjd segrade svensken Harry Eriksson som i sitt sista försök klarade 180. Jag kom på andra plats med resultatet 175, vilket också de andra deltagarna klarade. Tävlingen var alltså mycket jämn.

Den egentliga invigningsceremonin var på söndag. Vi marscherade in på planen med lagets kapten stavhopparen Veikko Kairento i ledningen. Fanan bars av den andre deltagaren från Kajana, släggkastaren Åke Tammelander. Jag minns att före tävlingen hade Åke lånat uppvärmningsbyxor av mig. När släggan började, kastade han dem till mig och deltog i sportbyxor som nådde till halva benen och han var också barfota!  Åke blev sedan tredje man i slägga med 41.55.

Jämnare än väntat

Under Kalottkampen var vädret regnigt och kyligt, vilket inverkade på resultatnivån. I allmänhet klarade vi oss bättre än man hade väntat. Slutresultatet 100-81 till Nord-Sverige var ett jämnare resultat än vad de svenska tidningarna hade spått i förväg.

På söndagkvällen var avslutningsbanketten på Luleå stadshotell. Behöriga tal hölls och den goda stämningen kommer jag bra ihåg. Orubbligt trodde man på att norra Finlands sport skulle förbättras. Varje finne fick som minne en tallrik med Sveriges flagga på botten. Den här tallriken är fortfarande kvar bland mina bästa sportminnen.

Besvärlig hemresa

Det var meningen att vår hemresa skulle börja på måndag vid tolvtiden, men vår buss var i olag och för reparationen måste en reservdel föras från Sundsvall med flygplan. Vi kunde starta först på måndagskväll kl 21. Men före Kalix var bussen i olag igen och vi var tvungna att skjuta på vid flera tillfällen under resan upp mot Haparanda. Efter en händelserik färd var vi på morgonen vid sextiden i Haparanda, dit det svenska lagets ledare hade anmält vår ankomst. Utan någon tullgranskning kom vi över till Finland. På finska sidan av gränsen strejkade bussen igen och stannade helt och hållet omkring 40 km från Uleåborg. Efter en ansträngande och händelserik men rolig och intressant resa kom vi med en annan buss till Uleåborg först på tisdagskvällen. I Kajana var vi på onsdag. Det tog alltså nästan en hel vecka att resa till Luleå och tillbaka!!

Inlåst i Rovaniemi kyrka under Kalottkampen 1952
av  K O Oscarsson

Jag minns särskilt min första Kalottkamp i Rovaniemi, Finland 1952. Innan söndagens tävlingar hade vi obligatoriskt kyrkbesök med defilering och gemensam inmarsch. Innan vi skulle lämna kyrkan var jag och en lagkamrat tvungna att besöka toaletten. När vi var färdiga var alla dörrar låsta och vi dunkade förtvivlat på kyrkporten för att komma ut. Läget var särskilt bekymmersamt för min kamrat som skulle tävla tidigt. Så småningom hörde en förbipasserande oss och kontaktade kyrkvaktmästaren som efter en "evighet" kunde släppa ut oss. I finska tidningar hette det efteråt att två svenska idrottsmän hade blivit inlåsta i likboden!!

I tävlingarna deltog jag på 5000 m där jag slutade tvåa efter finnen Karhaumaa med personliga rekordet 15.49.4. I svenska tidningar framgick att "finnen som väntat var för stark för Piteå-Oscarsson, som nu gjorde sitt livs andra 5000-meterslopp, men om Oscarsson gått fram i tid och fått häng på finnen hade han kunnat slåss om segern." Efter denna första Kalottkamp deltog jag i ytterligare flera kamper. Totalt har jag åtskilliga vinster på 3000m hinder och på 5000 m.

Fakta:
K O (Karl-Olov) Oscarsson från Piteå (född 1929) var under 1950-talet Norrbottens bäste löpare på 3000m hinder, 5000m, 10000m och terränglöpning. Han vann åtskilliga segrar vid Kalottkamper och länsmatcher. På specialdistansen 3000m hinder noterade han som bäst 9.24.0 i mitten av 1950-talet då han under ett par bodde i Skellefteå och tävlade för Skellefteå IF. Den tiden var distriktsrekord för Västerbotten i sju år!

Kalottledare under 1960- och 1970-talet
av Kaj-Åke Johansson

Egentligen halkade jag in i friidrotten på ett bananskal. Jag kom till Kalix sommaren 1956 och eftersom man inte idkade "min" idrott simning, så fick jag leta mig något annat. Det blev mina andra favoritsporter - bandy och fotboll i IFK Kalix. Men så utsågs jag till att i sektionen för friidrott bli den räddare, som kunde samarbeta med Pirre Holmström. Vi två hade dock aldrig några samarbetssvårigheter. Då fanns i klubben syskonen Astrid och Olle Norgren, Eva Strömbäck och Maj-Britt Väänänen - lysande allroundbegåvningar och mångkampare. Pirre hade samlat på sig ett antal talanger, som så småningom skulle bli tongivande i Norrbotten och i Kalottsammanhang.

Kalotten i Mosjön 1960

Nästa bananskal infann sig inför Kalotten i Mosjön 1960. Bussen med laget skulle gå via Norsjö och Lycksele till Norge och inte via Skellefteå. Min bil och jag fick hedersuppdraget att tillsammans med Olle Norgren hämta upp Skellefteåborna Barbro Martinsson och hennes lillasyster Ingrid. Barbro utgjorde både då och vid senare Kalottkampen hälften av våra kvinnliga långdistansare, dvs på 800 m.

Mycket är att säga om kampen i Mosjön. Banorna hade belagts med ett alldeles okänt material, taget från fjället i grannskapet, som visade sig helt oanvändbart. Dagarna eller dagen före kampen hade man skalat bort hela beläggningen och kvar fanns endast sandblandad lerjord. Aldrig skall jag glömma IFK Umeås Erling Edvinsson, när han på kvällen efter banlottningen gick ut på idrottsplatsen med hink och spade, provsprang häckbanan och grävde hål samt fyllde i fastare material på exakt de ställen, där han skulle sätta ner fötterna i häckloppet. I samma tävling upplevde jag den outhärdliga spänningen när Kalix egen Marianne Olofsson fick sin placering - trea eller fyra om jag minns rätt - avgjord genom bästa tredjehopp! Tala om spänning!

Välkända Kalixflickor

Marianne Olofsson var bara en av de många flickor av Pirres talangscouteri, som överlämnades i min - vid den tiden helt okunniga vård. De kom följande år att utgöra de i Kalott- och andra nordliga sammanhang välkända Kalixflickorna med mängder av disktrikts- och norrlandsrekord, distriktsmästerskap, norrlandsmästerskap och även diverse medaljer i ännu större sammanhang. Vi minns namn som Christina Bäckström, Ulla-Britt Lindbäck, Eva Jacobsson, Eivor Lindberg, Lilly Öström och förstås Marianne Olofsson.

Från våra grannländer minns jag mest och bäst Björn J Weckman från Uleåborg och Svein-Aage Tangen från Mo i Rana - båda underbara ledare och vänner under hela min aktiva kalotttid.

Profiler i Kalottkampen

Kalottkamperna hade gott om profiler. Vem minns inte den nu så kände författaren P O Enqvist - höjdhopparen som troligen har hoppat 1.95 fler gånger än någon annan men aldrig 2.00 m (personrekord 1.97)! Vem kan glömma stavtävlingen i Kajani 1964, där stormen enligt juryn drog ner  ribban och ett rivningshopp därför godkändes - "Lillen" Burlin till förbannelse?

Vem kan glömma de norska flickorna Kirsti Rasmussen, Tove Bakkejord och många andras plötsliga resultatförbättringar efter en vinters riktig hård träning som lämnade mina flickor hästlängder bakom? Och vem kan glömma att Pirrjo Häggman - olympiadplacerad - började sin internationella karriär i Kalotten eller att Lars Holmgren gjorde sin första Kalottkamp innan de yngsta i hans senare kamper var födda om ens påtänkta?

Och vem kan glömma Medart Wallströms underbara och inte alltid helt salongsfähiga historier på resorna. Och hur många av våra finska Kalottvänner har jag inte träffat i den "stora" landskampen på Stockholms Stadion eller Helsingsfors Olympiastadion genom åren - liksom Bengt Persson, Karl-Uno Olofsson och andra inte att förglömma. Samma sak gäller några av våra norska vänner i landskamper på Bislet eller på Stadion. Ack ja, vad hade livet varit värt utan KALOTTEN - platt intet!!

Första Kalottkampen i Kajanaland 1964
av Seppo Viirret

Kajanaland är ett av Finska Riksidrottsförbundets fyra nordliga distrikt från vilka kalottlaget utses. Det är karg ödemark där man genom tiderna har varit tvungen att kämpa för bröd och andra livsvillkor. De första kalottdeltagarna från Kajanaland var distriktets nuvarande ordförande Matti Virtanen i höjdhopp och Åke Tammelander i slägga som deltog i den tredje Kalottampen i Luleå 1947.

Från Kajanaland och Sotkamo i närheten av fjället Voukatti är också Pirjo Häggman. Efter sin mycket framgångsrika aktiva friidrottskarriär i finska landslaget och internationellt blev hon 1981 vald till alla tiders första kvinnliga medlem i Internationella Olympiska Kommittén. Sina första internationella segrar fick Pirjo - med flicknamnet Wilmi - i Kalottkampen i Kiruna år 1965.

Kalottkampen i Kajana 1964

För första gången hade Kajanaland ansvaret för Kalottkampen 1964. Datum bestämdes till den 25-26 juli och man började med arrangemanget tidigt då man ville sköta uppdraget på ett perfekt sätt. Förläggning för det svenska och norska laget var i det berömda sportinstitutet Vuokatti, där många idrottsmän har varit förlagda sedan starten 1947.

Av lokaltidningen "Kainuun Sanomat" framgick efter lördagens tävlingar att "det fanns 800 åskådare, dvs litet mindre än en fotbollsmatch i division två." Vid den tiden var fotboll en mycket populär gren även i Kajanaland. Efter tidningens referat fanns det på söndagen nästan 2000 åskådare, vilket kan anses som en ganska bra publiksiffra. I själva tävlingarna segrade Finland i herrarnas kamp och Norge i damernas kamp. Kalottkampsstämmningen var bra och tävlingarna genomfördes i god grannskapsanda på den dåvarande idrottsplatsen i staden Kajana.

Finskt rekord i spjut

Tävlingarna kröntes med den 16-åriga Kaisa Launelas finska rekord i damernas spjut med 50.80. Med det här resultatet överskreds 50 m för första gången i Finland. I de olympiska sommarspelen i Helsingfors bara 12 år tidigare skulle man med det här resultatet ha vunnit guldmedaljen.

Finlands dåvarande president Uhro Kekkonen. själv idrottskung i Kajanaland på 1920-talet och Finlands första mästare från Kajanaland (i höjd 1924), skänkte en pokal åt den bäste idrottsmannen i Kalottkampen. Den här pokalen fick norskan Kirsten Rasmussen. som i tävlingarna tog tillsammans fem pris.   

Min debut i Kalottkampen 1969
av Matti Kempainen

Jag blev uttagen i finska Kalottlaget 1969 när min gode vän och tävlingskamrat Aulis Ojala som först var uttagen hade fått förhinder och inte kunde deltaga. Det året kom jag på tredje plats i diskus vid Nord-Finlands mäster- skapstävlingar. Tidigare hade jag många gånger utan framgång försökt komma med i kalottkampslaget.

Imponerande landskap

Laget samlades i Torneå och resan fortsatte med bussar genom Sverige till den norska kusten. Jag tyckte inte alls att resan var lång då landskapet längs vägen upp mot Bodö var så imponerande, ett landskap som jag aldrig tidigare hade upplevt. Men ju närmare Bodö vi kom desto mer "fjärilar i magen" fick jag. Jag tänkte på vad folk skulle säga hemma om jag misslyckades. De gamla "veteteranerna" i laget var till viss hjälp genom de goda råd de gav mig.

Förläggningen hade vi i en skola. Till tävlingen förberedde jag mig med de andra kända kastarna. Jag tänkte med spänt intresse på hur jag skulle klara mig i tävlingen. När jag tittade på mina tävlingskamrater tyckte jag att de såg mycket säkra ut.

Blev fyra i diskus

I själva diskustävlingen klarade jag mig rätt bra trots allt trassel i början. Min landsman Niilo Hangasvaara vann före norrmännen Harald Lorentzen och Björn Heggelund och jag kom fyra före bägge svenskarna. Efter tävlingen tyckte jag att jag borde ha kunnat klara mig ännu bättre om jag inte hade varit så nervös.

Banketten minns jag som en mycket angenäm händelse och även att maten var god. Under hemresan var jag mycket trött. I tankarna hade jag att jag måste kvalificera mig till Kalottkampen fler gånger, vilket också lyckades under kommande år.

Kalottkampen som aktiv och ledare
av Birgitta Båga

Kalottkampen är för oss friidrottare en av årets höjdpunkter. Jag har haft förmånen att uppleva denna friidrottslandskamp under 15 år fram till mitten av 1990-talet, först som aktiv på 100m-800m och senare även som ledare (lagledare för damlaget).

Från min aktiva tid kommer jag bäst ihåg resorna till Island 1976 och 1980. Island är ett fantastiskt land på många sätt. Tyvärr upphörde utbytet med Island efter Kalottkampen i Reykavik 1984.

Som lagledare upplevde jag tillsammans med mina lagkamrater en triumf när vi i Boden 1986 lyckades vinna damlandskampen efter en rafflande avslutande stafett. Segerglädjen yttrade sig bl a i att jag hamnade fullt påklädd i den vattenfyllda hindergraven. Men det var det värt!  

Fakta:
Birgitta Båga, Skellefteå AIK (född 1956) deltog i 16 A-landskamper för Sverige på 400 och 800m. Hon var under 1970-och 1980-talet ankare i det kvinnliga Kalottlaget med avgörande insatser och segrar på 100m, 200m, 400m, 800m samt på långa och korta stafettens slutsträckor. Hon innehar fortfarande år 2002 distriktsrekorden för Västerbotten på 200m (25.05) och 400m (53.71).

Vad Kalottkampen betytt för mig som aktiv
av Leif Lundmark

Kalottkampen hade och har fortfarande em mycket hög status. Snäppet under en A-landskamp skulle jag vilja påstå. Hoppas att dagens friidrottsungdomar har samma åsikt.

Mitt första långtidsmål blev naturligt nog att så fort som möjligt kvalificera mig till Kalottlaget. Glädjen blev stor när jag fick beskedet att jag var uttagen till min första Kalottkamp.

De långa resorna har med lätthet uppvägts med den fina stämning och spänning som alltid infunnit sig på kalottkamperna. Att få träffa idrottsgelikar från Finland och Norge var något jag såg fram emot.

Kalottkamperna sporrade mig till att satsa ännu hårdare så att jag en dag skulle bli uttagen i A-landslaget.

Jag är övertygad om att Kalottkampen för mig hade en avgörande betydelse för mitt fortsatta friidrottsliga intresse som innebar en följd av år i A-landslaget.

Fakta:
Leif Lundmark, Skellefteå AIK (född 1953) deltog 20 gånger i Kalottkampen under 1970- och 1980-talet i spjut och diskus. För det mesta var han med och slogs om spjutsegern. I A-landslaget deltog han 20 gånger i spjut. Han innehar distriktsrekordet med nya spjutet, 75.06 noterat 1986. Hans bästa notering är världsresultatet 89.92 med det gamla spjutet från 1979.

Mina bästa minnen från Kalottkampen
av Ingemar Nyman

Mina bästa minnen från min aktiva period (11 Kalottkamper) är förstås Islandskamperna. Första resan 1976  tillbringade vi nästan en hel vecka på denna unika ö. Den fina rundturen (med guide) med massor av sevärdheter som varma källor, vattenfall, Tingsplatsen, fårklippning och märkning och mycket, mycket annat.

Ett minne från avfärden 1976 etsar sig speciellt fast hos mig. Nämligen när en av våra duktiga ledare inför avresan på Kallax Flygplats sammankallade hela gruppen, steg upp på ett bord och höll ett frmanade tal om hur vi skulle sköta oss beträffande alkohol och nöjesliv, en ny upplevelse som givetvis framfördes i all välmening och med omtanke men kanske på fel plats (obs vi skötte oss föredömligt).

En annan positiv upplevelse och minne är det mycket fina gruppfotot taget på Umeå Flygplats med hela gänget i Islandströjor vid hemkomsten från resan 1980. Det kanske bästa minnet är från Rovaniemi 1970 när jag för första gången upptäckte Louise (som senare skulle bli min hustru) men som jag då inte direkt fick någon närmare kontakt med på grund av en stark "Västerbottensgrabb" som kanske anade ugglor i mossen och gjorde allt för att hålla mig borta. Han lyckades då men inte senare.

Duktiga och engagerade ledare har på ett ypperligt sätt skött Kalottkamperna under min aktiva tid 1968-1980. Ett stort tack till Stig Sundström och Rego Löfgren!

Jag anser det viktigt att Kalottkampen arrangeras även i fortsättningen. Vi måste vara rädda om lagkänslan och utbytet över gränserna. Att kämpa som ett lag utveclar individen och känslan för idrotten!

Fakta:
Ingemar Nyman (född 1951) är numera Generalsekretare på Svenska Friidrottsförbundet i Stockholm. Ingemar tillhörde under 1970-talet den översta Sverigeeliten i höjd och deltog vid EM i Rom 1974 (utslagen i försöken på 2.11). Samma år noterade han sitt personbästa 2.18.

Kalottkampen i mitt hjärta
av Rego Löfgren

Min första Kalottkamp var i Mosjön, Norge 1960. Vid en kvällstävling i Älvsbyn 1959, där jag som vanligt var starter, blev jag tillfrågad av "Frille" Eriksson, vid den tiden sekreterare i Norrbottens Friidrottsförbund, om jag hade lust att följa med som ledare till Kalottkampen påföljande år. Överledare och allt i allo var Medart Wallström. Jag minns att idrottsplatsen i Mosjön lutade 10-15 cm nedåt och att häcklöparna sjönk ned i den lösa löparbanan vid avstampen över häckarna. Hemresan med buss startade kl 11 på kvällen och vi var framme i Piteå kl 8 på morgonen. Totalt har jag sedan varit ledare (eller starter på hemmaplan) i 27 kamper fram till och med Skellefteå 1989.

Kalottkamperna på Island

Kalottkamperna på Island i Reykavik har varit stora upplevelser med alla sevärdheter och härliga tävlingar mellan de fyra länderna. 1976 avgjordes den kallaste Kalottkampen genom tiderna då det var 3-4 plusgrader vid tävlingarna på kvällen. Vid Kalottkampen 1980 var det i stället Islands varmaste dag på 100 år med 26 grader varmt. Tredje Kalottresan till Island 1984 hade vi stora problem att finansiera utan kommunala eller andra bidrag. Enda möjligheten att rädda resan var att vi i Kalottkommittén, där jag var kassör, ordnade ett lån på 150.000 kronor. Det tog sedan 10 år för Friidrottsförbunden i Norrbotten och Västerbotten att betala av lånet.

Den fina kamratandan

Kalottkampen och den fina kamratandan inom Kalottlaget har varit något speciellt som jag aldrig glömmer. Det har som framgått inte alltid varit guldkantat, ibland har det varit motgångar och besvärligheter. Men då ledare och aktiva har varit bestjälade av att göra sitt bästa så har det mesta till slut ordnats upp på ett bra sätt. Ärlighet och justhet har varit det genomgående. Jag minns från mina första Kalottår speciellt följande profiler: Lasse Holmgren, Sten Berggren, Jack Backlund, Mats Lindh, Lasse Hellström, Bengt Malmström, Stig Lindbäck, Ove Lestander, Bengt Johansson och Bertil Johansson. På 1970- och 1980-talet hade vi många lysande stjärnor varav de flesta deltog i svenska landslaget: Lena Johansson, Louise Hedqvist, Ingemar Nyman, Pelle Nilsson, Staffan Lundström, Birgitta Båga, Ulf Sedlacek, Karin Bergdahl, Leif Lundmark, Birgit Bringslid, Monica Strand, Ingela Sandqvist, Anneli Johansson, Urban Johansson och många, många andra.

I Kalottlaget 1983-2001
av Urban Johansson

Jag gjorde debut i Kalottkampen 1983 i Alta i Nord-Norge som 16-åring och deltog senaste gången 2001 i Piteå. Det har inte blivit många missade kamper, totalt har jag varit med 14 gånger. En gång tävlade jag på Bislet i Oslo, två gånger har jag varit bortrest och 1999 och 2000 ställdes kampen in.

Fightas i och för laget i Kalottkampen

Det bästa med Kalottkampen är lagkänslan, att få fightas i och för laget. I början av karriären var  Kalottkampen viktig för en själv, när jag behövde flera lopp för att bättra på formen inför kommande SM. 

Under 1980- och 1990-talet har jag haft många duster med löpare i norr som ofta fått klä sig i landslagsdressen -namn som Mikael Svensson, Joakim Nilsson, Kari Härkäniemi,a Per Lijeholm, Morgan Tollefsen osv.

Oftast har vi vunnit dubbelsegrar på 800m. Det absolut roligaste och snabbaste loppet genomförde vi i Boden 1986. Vi hade tränat stenhårt tillsammans innan och lagt upp taktiken efter modellen - "här skulle köras". Jag öppnade första varvet på 52.2 men det kom ingen "Micke" Svensson som enligt den uppgjorda taktiken skulle avlösa mig i ledningen. Det gick så fort att han inte hann fram. Men på upploppet passerade han mig och säkrade den svenska dubbelsegern.

Mitt livs bästa idrottsprestation

Trots många segrar vid Kalottkampen, SM-guld inomhus och silver- och bronsmedaljer vid uotmhus-SM, 800m-seger vid Finnkampen 1989 etc är femteplatsen på 800m vid SM i Helsingborg 1991 mitt livs bästa friidrottsprestation. Detta med tanke på att jag opererat hjärtat bara några månader tidigare, det kändes helt fantastiskt.

Fakta:
Urban Johansson, Ume FI jobbar sedan några år som idrottslärare på Riksfriidrottsgymnasiet i Umeå och är också utbildad akupunktör. Han var en klippa i det blågula laget vid Kalottkampen från 1983 till och med 2001 i de grenar som anses vara de tuffaste av alla friidrottens grenar 400 och 800m. Hans personliga rekord går inte av för hackor: 1.48.17 på 800m och 48.43 på 400m.

Det är något speciellt med Kalottkampen
av Anneli Johansson

Jag debuterade i Kalottkampen på Island 1984, tredje och sista gången som kampen genomfördes i Reykjavik. Sedan dess har har det blivit åtskilliga kamper. Jag har bara missat två år under de år som tävlingen sedan dess arrangerats. Det har blivit starter på 100m, 200m, 100m häck, kula och diskus.

Roligaste minnet

Roligaste minnet är nog första gången på Island. Jag var ju bara reserv och så lyckades jag bli trea på 100m häck och bästa svenska. Att jag år efter år fortsatt att tävla och träna beror på att det är så himla roligt. Jag älskar att träna och jag älskar friidrotten!

Kämpaandan i Kalottkampen

Det är något speciellt med Kalottkampen. Det är ju enda gången man får kämpa i ett lag. Kämpaandan är något utöver det vanliga. Även om jag älskar den individuella friidrotten så vill jag gärna vara med i laget.

I SM-sammanhang har jag lyckats plocka åt mig en och annan medalj, silver i både kula och på korta häcken, en inte alls vanlig kombination. Dessutom SM-brons i diskus. Två gånger har jag representerat Sverige i Finnkampen både i kula och på korta häcken. Finnkampen är ju också något att kämpa för. Även då handlar det ju i första hand om en lagtävling.

Fakta:
Anneli Johansson, Ume FI (född 1969) har under 20 år dominerat kast och kort häck i Västerbotten med fler DM-tecken än någon annan. Hennes distriktsrekord har ingen varit i närheten av: 100m häck 13.83, kula 14.71,  diskus 48.38 och sjukamp 4775 poäng.

Kalottledare sedan 50 år
av Stieg Sundström

Jag var första gången med i Kalottsammanhang som tävlingsfunktionär 1947 då Kalottkampen arrangerades i Luleå. På den tiden skrevs det "spaltkilometer" om Kalottkampen i Norrbottenstidningarna. I samband med Kalottkampen i Kiruna 1953 kom jag med som svensk ledare då jag var reseledare och ansvarade för inkvarteringen. Sedan var jag med som ledare under en lång följd av år. Från Kalottkampen i Narvik 1954 minns jag att vi tävlade på smala jordbanor och var inkvarterade i krigsbaracker som tyskarna byggt under andra världskriget. Fram till 1970-talet var jag sedan oftast med vid Kalottkamperna. Jag var teknisk ledare vid Kalottkampen i Luleå 1974 och efter ett uppehåll på några år kom jag tillbaka som överledare för svenska Kalottlaget i Bodö 1979. Jag lovade då att ställa upp några år. Det har efter det totalt blivit 22 år som överledare trots att jag i tio år "hotat med" att sluta.

Lennart Hedmark var ett föredöme

Favoriten bland de aktiva under alla år är Lennart Hedmark som under Kalottåren tävlade för Skellefteå AIK. Han var Sverigeetta i spjut redan under Skelleftetiden och senare svensk rekordhållare och EM-tvåa i tiokamp.

Lennart var en fantastisk kille att ha med i Kalottlaget. Han ställde alltid upp i nästan vilken gren som helst. När det fattades någon ställde han upp utan snack även om han redan avvekat sina grenar, duschat och klätt om. I samband med Kalottkampen i Uleåborg 1967 hände en rolig episod med Lennart som huvudperson. När jag kom till förläggningen på kvällen hittade jag inte min kavaj. När jag senare på kvällen träffade honom på en restaurang hade han min kavaj på sig. Det hör till saken att Lennart är drygt 190 cm lång jämfört med mina 175 cm. Han hade otroligt nog lyckats få på sig kavajen men ärmarna slutade två decimeter ovanför händerna. 

Minnesvärda Kalottkamper i Finland

Kalottkampen 1988 i Oulainen, Finland har nog varit den bäst organiserade. Allt fungerade. Bra förläggning, förträfflig mat, packade åskådarläktare och fest omkring arrangemanget. För övrigt har det många gånger när Kalottkampen avgjorts i Finland varit tusentals åskådare. Från och med Boden 1986 (också bra organiserat) är det arrangörsklubben som svarar för hela Kalottarrangemanget. Förutom själva tävlingarna svarar man för mat, logi, kringaktiviter etc och får ta alla inkomster och också utgifter. Detta system har varit ett lyckokast som möjligjort att Kalottmaperna kunnat fortsätta. Det har för det allra mesta fungerat bra och gett arrangörsklubben en viss vinst.

Trevligaste perioden efter 1979

Perioden efter 1979 är den trevligaste och mest minnesrika Kalottåren med en enastående sammanhållning, kamratskap och gemenskap bland ledare och aktiva. Längst har jag samarbetat med Ivar Söderlind, Rego Löfgren, Rolf Stenlund och Gustaf Björklund. Vi har varit som en enda stor familj där skämten många gånger haglat.