Glädje och spontanitet vid Skelleftespelen

Glädje och spontanitet
av Roger Lindström, Norra Västerbotten
SKELLEFTEÅ
Friidrotts-VM startar om en vecka. Då handlar det om elit och stora pengar. Men friidrott kan också vara en lek fylld av glädje och spontanitet. Skelleftespelen bjöd på massor av den varan.
Dessutom kändes det så bra att även funktionärerna fick extra uppskattning.

Friidrottens stora tillgång och samtidigt gissel är dess exakthet. Det går att på hundradelen eller centimetern jämföra resultaten. Och ser man på det viset är givetvis 11,86 på 100 meter inte mycket i jämförelse med en tid under 10 sekunder. Eller 14,14 i tresteg jämfört med ett 17,80-hopp av Christian Olsson. Men samtidigt är just de här två resultaten ett exempel på att det viktigaste är att jämföra med sig själv.
Sprintertalangen från Norsjö
Adam Andersson är en sprintertalang från Norsjö som numera springer för Skellefteå AIK. Adam vann 100 meter för pojkar 13 år på just 11,86. Det var första gången Adam kom under 12 sekunder och att den här talangen dessutom slog personliga rekord i både tresteg och 300 meter och vann längdhoppet för pojkar 13 år är givetvis jättekul för honom och alla i hans närhet. Än märkligare var det när Adam Johansson hoppade 14,14 i tresteg och slog personligt rekord med nästan en meter. Det är som att Christian Olsson helt plötsligt skulle hoppa 18.70. Då förstår ni vilken fin prestation det handlar om av en kille som började med tresteg först förra året.
Resultatinriktad friidrott
Fast just mina exempel här visar också hur resultatinriktad friidrotten är. Och visst skulle mycket av tjusningen försvinna om man tog bort resultaten helt. Bara lät de yngsta hoppa och skutta och visa att de har spring i benen. Det finns en inneboende och sund tävlingsinsinkt hos alla barn. Håller man bara den på rätt nivå så är den ingen nackdel. Det är först när vi vuxna börjar ställa krav och snacka resultat som det kan bli jobbigt för barnen. Så låt alla vara med utifrån sina egna förutsättningar. ´
Just därför är friidrotten så perfekt som sysselsättning för barn och ungdomar. Det finns något som alla kan vara duktiga på. Springer man inte snabbt, så kan man hoppa högt eller kasta långt. Och alla kan känna sig sedda och viktiga. Ingen behöver sitta på bänken och deppa.
Organisatorisk svensktoppklass
Skelleftespelen visade också att Skellefteå AIK organisatoriskt håller mycket hög svensktoppsklass.
Tidsschemat fungerade till punkt och pricka. Tidtagningen sköttes utan några mankelimang. Startern Carin Tegelström fick beröm av de aktiva. Och till och med prisutdelningarna flöt på fastän att det ibland nästan verkade kaotiskt med medaljer för Skelleftespelen, Norrlandsmästerskapen och distriktsmästerskapen - samtidigt. Det var också en fin gest av AIK att inte bara lotta ut hederspriser till de aktiva. Även funktionärerna fick vara med i prisregnet. För det är faktiskt så att utan alla frivilliga insatser skulle inte en sådan här tävling gå att genomföra.´Någon måste kolla vindmätaren, en annan mäta längdhoppen, en tredje höja ribban och en fjärde plinga i klockan när det är dags för slutvarv. Bara för att ta några exempel från en tävling fylld av fantastiska funktionärer.
Göra en gren elitmässig
Ska jag hoppas på något inför framtiden är det givetvis att AIK ska försöka göra en gren riktigt elitmässig. Tänk en gala med Kajsa Bergqvist och/eller Stefan Holm. Vilken höjdare för alla ungdomar att se sina idoler. Och när Stadsfesten kunde locka hit Lasse Berghagen så känns inget längre omöjligt. Eller är jag ironisk nu?

roger.lindstrom@norran.se