Finnkamp med blåbär

Finnkamp med blåbär

av Roger Lindström, Norra Västerbotten

I helgen är det dags för Finnkampen i friidrott. En tradition som saknar motstycke i världen.
Landskamper i friidrott är annars lika sällsynta som finska medaljer på stora friidrottsmästerskap.
Med andra ord ­ utrotningshotade.

Många minnen
Finnkampen avgörs för 64:e gången bland herrarna, tjejerna är bara inne på 49:e året. Vi som alltid varit
friidrottsintresserade har givetvis många minnen från de här trevliga ­ och ibland ­ otrevliga dusterna. Speciellt
på medeldistans har det ibland blivit så taktiskt och så många armbågar att hela fältet diskats i efterhand.
Min första erfarenhet av Finnkampen kom faktiskt i ­ blåbärsskogen. Jodå, det är sant. Pappa Herman hade
hittat ett, enligt honom, perfekt blåbärsställe ute i de stora skogarna. Så det var bara för oss tre bröder att ta
var sin hink och följa med. Någon annan skulle ju kunna hinna dit före oss. Storebror Lennart försökte protestera,
det var ju Finnkamp i radion. Men Herman var obeveklig. Därför Lennart lånade en transistor och tog med den ut i skogen.
Det var bara det att det var närapå helt omöjligt att få in stationen. Så det var mest brus, där kommer BP Persson,
brus, Esso Larsson går upp i ledningen, brus, så det var lite svårt att få någon ordning på resultaten. Fast till slut hittade Lennart och jag en höjd där det gick att lyssna. Fast där fanns det inga blåbär . . . Så utdelningen blev skral i hinkarna för
alla utom för farsan och lillebror Lars som var mer förtjust i blåbärssylt än Finnkamp.

Lappvattnets stolthet
På den tiden hade också Skellefteå AIK en rad deltagare med. Jag kommer ihåg hur stolt jag blev när Lappvattnets stolthet, långdistansaren Jalle Burman, knäckte en finne på upploppet och i sin debut kom tvåa efter Esso Larsson på milloppet.
Det var sådant som födde hjältar och fortfarande gör det. För Finnkampens betydelse är störst för dem som håller svensk elitklass men inte är kvalificerade för de stora mästerskapen. I Finnkampen kan någon överträffa sig själv och därmed skaffa värdefulla poäng åt laget. Poäng som i slutändan visar sig vara avgörande.

Viktigt med lagtävlingar
Att göra friidrott till en lagtävling tror jag faktiskt är oerhört viktigt. Att träna ensam passar en del, men de är inte många.
Lyckas man skapa sammanhållning så blir lagkänslan lika viktig som segern.
För att ta ett exempel: En länskamp för ungdomar kan innebära att en tjej som inte är bäst får känna sig bäst tack vare att hon gjort något som ingen väntat sig. Att sedan helgens Finnkamp kommer att handla mycket om Carolina Klüft förstår vi alla.
Men hennes närvaro betyder också att alla i landslaget får två dagar i rampljuset.

Fotnot: Artikelförfattarens bror Lennart debuterade några år efter blåbärsäventyret  som längdhoppare i Finnkampen.